Gettofab

Förlåååååååt Gettofab!!!! Jag skall aldrig mer lämna dig. Denhär bloggen är Jag! Jag är denhär bloggen! Att försöka förfina har bara varit idioti. Jag är Gettofab. Gettofab är tillbaka!!

En och en halv månad hade jag spenderat på Gotland. På min mammas gård, i en gäststuga hade jag min inackordering. Varje morgon klockan 04.00 hade jag blivit brutalt väckt av fiskmåsar som skrek som psykopater. 06.00 var det kråkornas tur att trumpeta.  Jag hade gått på en diet av kakor, glass och annat man blev tjock av. Jag hade klätt mig i sneakers och lågkalsonger på jobbet, på kvällen hade jag klätt mig i helgrön velourdräkt och Uggs.  Jag hade inte tränat, inte skrivit, inte blekt en tand eller målat en nagel.

Jag hade haft det bra, hade jobbat och dragit mitt strå till stacken. Det hade känts viktigt. Jag hade umgåtts mer med familjen än jag gjort sen jag flyttade hemifrån. Dock hade jag känt mig utanför och annorlunda. Det lilla samhället kändes inte hemma längre.

Angelo hade barmhärtigat sig över mig vid två tillfällen och kommit ner och hälsat på. Vi hade gjort ingenting, för det fanns ingenting att göra. Men han gjorde mig varskodd om att jag inte skulle stanna på ön för alltid. Han berättade att mina skor mådde bra hemma i garderoben och att min paljettjacka hälsade så gott.

Gotland var otroligt vackert, men upplevelser är till för att delas.  Jag hade gått längs stenstranden nedanför mammas hus och funderat. ”Det måste ha varit såhär Tom Hanks kände när han var med i Castaway” Sa jag till en mås som satt på en sten en bit ut i vattnet. Måsen svarade inte…

Ja jag vet... Men efter att jag slutade skolan var det som att proppen gick ur. Jag hade, en månad innan min tjänstledighet gick ut, travat in på min arbetsplats och sagt upp mig. Det blev inte så dramatiskt som jag hade tänkt mig... Jag hade länge funderat på det. Efter alla maktutspel och lågstadiefasoner som hade präglat vintern fick jag nog. På en solstol i Spanien bestämde jag mig. Jag var aldeles för bra för att lalla runt och ta crap från feta misslyckade brudar på chefspositioner. Alvarligt talat... Vi jobbade på ett företag som höll på att sjunka. Försäljningen störtdök och ledningen höll på att skita på sig. Detta resulterade i extremt dåligt ledarskap och pinsamma möten. Jaja... långt ifrån alla på chefspositioner var sådana jag ovan nämnt. Men offret som kom till "oss utsatta i solna" var absolut en sådan. Jag höll möte med min snubbe som helt var med på noterna "va inte kvar där o vantrivs" sa han bara. Efter att jag sagt upp mig kännde jag mig lugn och nöjd. Nu skulle jag vidare i mitt liv, jah jah jah!!! Dock har de senaste månaderna ineburit mer stress än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag har varit pank sen i April. Levt på min snubbe och hans guldkort. Många flickors dröm säkert. Men själv kännde jag mig omyndigförklarad. "Det är bara en fas" sa min snubbe. "snart kommer dina cash oxå rulla in". Jag tummade på guldkortet och kännde mig som en snyltare. När min mamma ringde och började prata om familjeföretaget som behövdes skötas om känndes det som en jättebra idé att erbjuda mig att komma till gotland och jobba över sommaren. Jag såg stranden framför mig, hur jag och mormor skrattade tillsammans, grillning och vin i solnedgången. Jag såg fram emot att byta Lobis mot gummistövlar och börja dra in pengar. Vistelsen skulle visa sig bli mycket pårestande för Gettofab

Nu hade det gått fem veckor. Fem veckor av konstant stirrande in i datorskärmen och frenetiskt bläddrande i religions böcker. Inför inlämningarna har jag suttit svettig, speedskrivandes och nervöst stirrat på klockan. Ute i sista timmen, som vanligt. Senaste inlämningen var inget undantag. Jag hade Kristendomen, Judendomen och Islam på mitt samvete att skriva perfekt om. Det skulle analyseras, utvärderas dras slutsatser OCH kryddas med en egen åsikt. Tiden gick. Jag satt i köket och skrev, men ryggen vänd mot stora salongen. Där inne satt min sambo och tittade på nått högljutt grabbprogram. Top Gear typ. Åtaliga gånger hade jag vänt mig om o rytit in mot soffan ”säääääääääänk”. Min man sänkte. Jag reste mig upp och gick några varv runt köksbordet, gned mig över hakan och gestikulerade mot taket. Sen satte jag mig ner igen. Jag hade deadline kl 23.59 PRICK. När klockan slog 22.35 grät jag. Jag kunde inte formulera mig ett dugg. Ville helst skriva JAG SKITER I ALLT och skicka. *klick* Men så kunde man ju inte göra. Jag klarade deadline, men sket i att dramatisera mötet mellan religionernas stamfädrar i ett dagens Jerusalem. Idag var det slutprov i skolans lokaler. Det var ju också ett jäkla äventyr. Men det är en annan historia

Det händer inte så mycket nu för tiden. Jag är helt inne i mitt pluggande och ser knappt något slut. Det glamourösa livet jag, bara för några månader sen vältrade mig i är ett minne blått. Nu är det studentkapital och snörpt shoppingbudget. Ingen budget alls faktiskt. I lördags var vi dock tillbaka i gamla goa rutiner igen, fast på hemma plan. Min sambo hade jobbat natt och varit mycket svår att umgås med, som om inte det var nog hade han under sina få vakna timmar här hemma, suttit klistrad framför sin laptop. Det va nått me oljan på börsen. Efter att ha ätit en god middag runt vårat nya köksbord var det dags för att poppa en skumpa i jacuzzin. Under dagen hade jag Hemmafru-fjäskat genom att storstäda lägenheten och sprungit flera rundor till tvättstugan. Där träffade jag även min granne. Hon är skitsnygg tvåbarnsmadre med en hårt jobbande man. Hon har även en vit katt. Efter bubbelbadet och en flaska skumpa var vi ganska snurriga båda två. Vi vinglade ut till vardagsrummet för att ta en cigg. Jag för kvällen klädd i cphöga klackar. ”fan princessa, lyft på fötterna, du repar golvet” -”schlipa om det då” Min man tog en cigg genom fönstret, jag damp ner i soffan. ”det är en katt på spåret” jag såg bara röven på honom. ”det är en vit katt på spåret” sa han igen. Jag vred av mig klackarna och klämde mig förbi honom ”vadå, flytta jag får se” Mycket riktigt, på spåret nedanför rullade en vit katt. ”det är grannens katt” sa jag. Hon skröt om den i tvättstugan idag. ”jag tror han har hittat en mus eller nått” han blåste en rökring. ”jag vill också ha en vit katt” sa jag. Fullmånen blottade sig bakom molnen samtidigt som varningsljudet vid bommarna börjare plinga. Bommarna gick ner. ”katten!” sa min man. Katten såg inte ut att varken höra eller se något om tåget som snart skulle rusa över spåret.Jag kände hur ångesten började krypa inom mig. ”KISS KIZZZ KIZZ KIZZ” vrålade jag ut genom fönstret. Inget hände. ”akta dig kattjävel” skrek min man med basröst. Inget hände. Vi tittade skräckslagna på varandra. Min sambo ryckte åt sig en tändare och kastade den med all kraft genom luften. Det var försent. Tåget kom störtande och vi skrek i gemensam stämma ”neeeeeeeeeeeejjjjshiiiiitkaaaatteeeennneeeejjj” Jag vände mig bort, min sambo begravde ansiktet i händerna. Sen stängde han fönstret. ”Katten” sa han. Det var så fruktansvärt!. Jag grät, min man tröstade mig. Vi tände ljus för den stackars katten och bestämde att tillsammans gå och berätta för granfrun nästa dag. Vi rökte inte mer genom det fönstret den kvällen utan flyttade oss till köket. Det rådde begravningsstämning och vi gick snart och la oss. Nästa dag. Jag hade lagom satt mig tillrätta för att skriva i köket när min sambo hojtade från vardagsrummet. ”Kom hit o se en grej!” jag gjorde han sällskap i fönstret. ”vadå?” Han pekade ner mot spåret där det stora dramat hade utspelat sig natten innan. ”öööh” jag höjde på ögonbrynen. Nere på spåret dansade en vit plastpåse som fastant i rälsen. ”är det… tror du.. att ee?” ' Senare samma dag träffade jag min granne i trappan med sin vita katt i famnen ”du vet väll att katter ha nio liv?” sa jag. ”denhär har nog inga liv kvar, hon brukar rulla på spåren på nätterna” sa min granne. Sen gick vi in till var sitt. Jag och min man pratade inte mer om kattincidenten.

"jag funderar på att åka hem till Gotland några dagar" sa jag och stirrade ut genom fönstret. Min sambo tittade upp, "det tycker jag verkligen att du ska göra sa han" Jag hade varit ganska okul att ha o göra med de senaste dagarna, jag kännde det. Det va trögt i skolan och jag hade ingen lust med nånting. Jag hade inte träffat någon på flera dagar och började känna mig som en enstöring. Jag var riktigt nere. På kuppen hade jag lixom förträngt vitsen med dehär envetna pluggandet jag försatt mig i. Vad skulle det vara bra för? Vart vile jag komma? Ville jag ens komma dit jag tror att jag vill komma?? Va? Vaaa??!! *suck* Eftersom jag mest sitter här hemma framför datorn har jag ju inte så mycket att skriva om. Idag klämde jag mig i vindsdörren. Det sög. . . Typ så.

Total avsaknad av inspiration och glädje. Jag var trött i morse. Jag är fortfarande trött, trots en powernap och massa kaffe. Ingenting känns roligt. I skolan var det tråkigt, satt och filade på en skitartikel som skulle vara lättläst utan att fördumma. Orkeslös och rastlös är en dålig kombo men ett faktum. Min sambo kallar mig Dampig. Under lektionen hade min lärare berättat att det inte skulle bli någon B kurs i Textkomunikation. Det var bara en enda person som hade visat intresse. Det var jag. Motsvarande kurs skulle vara en grundkurs i journalistik. Jag kände hur solen gick ner och ett mörker växte inom mig. Jaha, tio veckors notisskrivande och Indesign traggel. Gnäll. Jag kunde inte komma ihåg riktigt vart jag var på väg… Vad var mitt mål med dehär? Varföööör? Jag ringde Mamma. ”jag tror jag är glutenallergiker” sa jag. -”jaha varför då nu da?” –”jag mår inge bra när jag äter mjöl”. Mamma drog en tyst suck. ”du ska inte hålla på och mixtra med maten” sa hon ” det är därför du blir dålig i magen när du börjar äta vanligt igen” Sen följde en lång diskussion där Doktor Mamma gång på gång slog ifrån sig att jag inte, aldrig, never kommer äta mjölprodukter igen. ”man skall äta allsidigt” ”nej det ska man inte” sen la vi på.

Dagen började inte så bra… Min sambo kom hem från jobbet vid 08.00 Samma tid som mitt alarm gick igång. God morgon och God natt. ”jag har aldrig varit såhär trött i hela mitt liv” hörde jag bakom mig. Jag stängde dörren, begav mig mot köket för kaffe. När jag senare startade upp datorn och slog upp böckerna för att skriva klart mina Notiser och slutföra mitt uppdrag om etik och moral, plingade det till i luren. ”Du har ett meddelande från CSN, gå in på mina sidor” stod det. Jag visste vad det handlade om, jag hade skrivit ett långt brev till dem och förklarat varför jag inte hade några poäng att redovisa från min senaste låneperiod. Senast jag försökte plugga var flera år sedan. Mitt liv hade rasat samman samtidigt. AVSLAG!!! Jag stirrade på skärmen med kaffeglaset skvimpande över tangentbordet. ”era jävlar” Jag skrollade ner och läste: Vi finner inte tillräckliga skäl blablabla. ”brinn i helvete!!” väste jag och smällde ihop laptopen med en smäll. Hur kan man inte finna skäl i omständigheter som stavas; Död, sjukdom, lidelser, hemlöshet, personlig kollaps och misär??? CSN sket i mig, de gav blanka fan i att jag hade alla förutsättningar att scora högsta i mina ämnen. CSN bortsåg ifrån att jag har alla mina avbetalningar på autogiro och aldrig hamnat efter med någon. CSN ville förstöra mitt liv. Klockan hade hunnit bli 12. Jag hade fortfarande inte öppnat datorn igen. Jag vankade av och an i lägenheten, funderade på hur fan jag skulle klara dehär? Jobba extra skulle inte räcka. Paniken var total när jag stod i köket och plockade med mina tulpaner. Då brast det. Med ett *klonk* föll jag på knä på köksgolvet och började storgråta. Jag bölade rakt ner i golvplankorna och det blev en pöl av tårar på golvet. Sovrumsdörren gled upp och min sambo uppenbarade sig. För dagen klädd i kallingar och spännislinne. ”vad är det som hänt?” han kisade mot mig. ”allt är förstöööört” hulkade jag. Han satte sig ner på huk bredvid mig. ”släpp blommorna älskling”, ”näää,eee!” Han tog tulpanerna ur händerna på mig och baxade upp mig från golvet. Vi satte oss i soffan och jag gav honom en snabb förklaring. ”CSNingapengarlivetförstörtslutaskolanjävelhelvetedummaintemittfelvadskajaggörabuhuhuuu” Jag kände mig som lilleskutt. Min man gned sig i ögonen. ”Tänker du bara ge upp nu?” frågade han. Jag stirrade på honom. ”jamenvaskajaggööööradåååuuhuhuuhhuubuuäää” ”du kan ju inte ge upp din skrivardröm bara för att CSN är horungar”. Han började trycka på sin lur. ”Hur mycket är ett studielån på? Åtta lax va?” ”mmmmjauhuhuuhuu” bölade jag. ”men lugna dig nu” sa han med en övertygelse i rösten som fick mig att tvärt sluta grina. Han började ringa och gick iväg. Efter en stund kom han tillbaka. Jag satt kvar i soffan och ville dö. ”du kan hälsa CSN att de kan köra upp sina otillräckliga skäl i röven” han hytte med sin lur i luften. ”jag har ordnat så vi kan dra av det på skatten sen” Jag fattade inte. Han tog en cigg och fortsatte predika. ”Jag har ordnat med banken, utökat ett lån under din studietid som jag sen drar av på skatten, får tillbaka, investerar i aktier, dubblar skiten och du gör karriär” Jag kände mig trött. ”det är så man gör när man är två princessa” han fimpade. ”i nöd och lust”. Sen gick han och la sig igen. Jag kunde höra hur han gäspade genom väggen. Sen somnade jag i soffan av ren utmattning. När jag vaknade skrev jag klart mitt uppdrag. När man får en bekräftelse att någon tror på en är obetalbar. Jag har nu ännu mer att kriga för i skolan. Det finns en anledning till att hans namn betyder Ängel

Min första skoldag… igen… för typ 500 gången. Men denhär gången skulle jag lyckas.. I ALLA FALL: Jag tog tuben på smsbiljett till Stadshagen. För dagen klädd i kashmirkofta under ullkappan (mitt bästa köp ever) Det blåste smådjävlar. Jag gick och glodde ner i iphone på vägbeskrivningen, när blå prick svänger rätt gör jag det också. Ner för en liten backe *sliraslira* klackarna sprätte i rullgruset, runt en hörna, sen framme. På mailen hade jag blivit beordrad att komma på obligatoriskt upprop på plan ett. Jag var för tidig och möttes av en handskriven lapp: blablabla vänta på plan fem blablabla. Hissen blev snabbt full, jag fick inte åka med, det ville jag inte häller. Det luktade torghandel där inne. Jag vände på klacken o började gå de fem trapporna upp. Svetten rann. När jag andfådd nådde plan fem möttes jag av ännu en handskriven lapp, denna gång: blablabla på plan ett blablabla. ”Mäh!!” Jag fnös så det ekade i trappan. Här hade jag svettats upp för trappan för att sen bli nerkomenderad igen. Vad var de här? En lärartyp fick syn på mig. ”skall du på introt?” hon tittade med viktig uppsyn. ”ah, jag har gått i trappan” sa jag. ”du kan vänta i fikarummet” hon viftade med handen och gick före in genom dörrarna till ett stort rum. Hon hade keff hållning och damm på byxorna, behövde rollas av. Jag satte mig ner vid ett bord, det låg smulor på golvet. Fyra rubusta damer, samtliga i heltäckande slöjklänningar intog rummet. Dom kastade hatiska blickar på mig och pratade arabiska ashögt. *jag var här först* tänkte jag i dubbelbemärkelse medans jag satte upp en Metro för ansiktet. Tillslut var det dags för uppropet. Vi blev infösta i ett rum och fick skriva upp oss på ett papper. Folk vällde in, vi var nog 100 pers som trängdes. Hon med damm på byxorna presenterade sig själv som chef för hela bygget. Sen pratade en nervös tant, med bruten fot om vikten att…. Fan jag kommer inte ihåg. Hela grejjen kändes lite Samhall. Jag tackade universum att jag pluggar på distans och inte behövde gå dit mer och kvävde en gäspning. Sen fick vi gå. Jag måste erkänna att jag njuter till fullo av mitt studentliv (jajagvetattdetärförstadagenochattjagintebehövtansträngamigettpissännumenendå). Jag har för mitt eget dampiga bästa gjort ett eget veckoschema. Imorgon skall jag upp ur sängen vid 8. Hänga på låset till bokhandeln vid 10 för att köpa ett stycke dyr bok. Sedan skall jag, utan utsvävningar, åka direkt hem och skriva en analyserande essä om etiska frågor i dagens mångkulturella Sverige. Hej

Sitter i Spanien på Hotell lyx och är mätt. Hit kom vi i onsdag och inledde semestern med ett totalt urspårande! Nattklubb och kopiösa mängder sprit. Not to self: i spanien finns inget som heter överservering. Bara man visar sig får man tre gratis drinkar. Note to self #2 en sexa sprit i sverige är en 18 i spain. För övrigt r det mesta panchisar här, jag är yngst... Jag har gått från blå hudton till... vit. Min man däremot, har gått från vit till... röööööd. Inatt chillar vi med skumpa på balkongen innan det är dags att dra sig mot PACHA. En känd täshnoklubb. Det blir varannan vatten i afton för att behålla hedern. hej så länge.

Lagom jag gått tillbaka till jobbet efter sjukfrånvaro, blev jag ännu sjukare. Jag trodde min sista stund var kommen när jag tog bussen hem tre timmar tidigare än väntat från jobbet. Min underbara kollega hade barmhärtigat sig över mig och skickat hem mig. ¨ Svetten rann, febern bankade, lederna värkte, jag frös som en pungråtta och höll på att missa mitt busstop. Folk stirrade. Jag måste ha sett ut som Tom Hanks i Philadelphia… väl hemma gick jag o la mig, vaknade ett dygn senare och mådde ta mig fan lika illa. Jag kröp till soffan och plöjde igenom samtliga avsnitt av the City. Idag är det onsdagkväll. Jag har ingen feber men en helvetes snuva. Imorgon skall jag tillbaka till civilisationen. Semestern närmar sig med stormsteg, då jag varit sjuk i typ två veckor har jag hamnat fett efter i mitt dietande. Jag har ätit fyra hinkar häägendaz och inte powerwalkat som tänkt. Jag måste ha lagt på mig miiinst tre kilo. Ångest.

Alla som jobbar inom handels vet vad en inventering innebär. Obligatorisk närvaro, uppstigning i svinottan och 100% Koncentration. Så även denna gång. Jag satt och bävade mig för den kommande dagens 14 timmars pass när min chef ringde upp mig. Hon hade av okänd anledning valt att särbehandla mig, jag slapp inventera. Det enda jag behövde göra var att komma in och styra butiken i 11 timmar. Baggis! Jag sträckte ut mig som en katt i soffan och kände mig nöjd. Jag skulle sova som en princessa och vakna utvilad, ingen inventeringsångest för mig. Min sambo var på pubrunda då någon av ”mina grabbar” fyllde år. Jag tog en lång varm dusch och gick o la mig vid 22. Innan jag släckte lampan manifesterade jag mig min framtid medans jag tittade ut över takåsarna. 00.56. *pang* dörrhandtag slås ner, rassel med nycklar, rummel med skor. ”shhhhhhh” mansröst som hyschar. Jag visste direkt att detta skulle vara slutet på min skönhetssömn. Dörren öppnades till sovrummet och en gruvlig stank av alkohol smockade mig i ansiktet. ”princessaaaa?” min sambo höll sig i dörrkarmen. ”vi..vi… mina grabbar från Rinkeby är hära… vi..dom…*host*.. sover du?” En stor kille dök upp bakom honom i dörrhålet. ”hej hej” han vinkade. Men för i helvetee, jag drog täcket över huvudet. ”vi ska va tyshta jag sväj” Han stängde dörren. Jag intalade migsjälv att det bara var att somna om och vakna utvilad i morgon bitti, som att inget hade hänt. Ack så fel jag hade. Glasbetongen mellan sovrum och badrum flackade som ett jävla stoboskop, det plingades i micron och deras viskande var bullshit. Jag ville gå upp i tofflor och spetsnattlinne, ställa mig i vardagsrummet och gorma : Ni är 40 år för i helvete, då går man inte hem till varandra pissfulla på en måndagnatt och dricker kaffeeee!! Ut och gå hem era jävla mongofyllon!! Men det gjorde jag inte. Istället skrev jag ett sms. ”kan ni snälla skruva ner era jävla basröster är ni snälla. Puss” Vid två tog min sambo sitt alkoholiserade förnuft till fånga och körde ut Kreti och Pleti. Sen vinglade han i säng. ”Min underbara princessa” han klappade mig i ansiktet och låg för nära. Sen följde en sluddrig utläggning om hur mycket han älskade sina grabbar och blablablaaaa… ”du är så vacker” han väste och stank som en A-lagare. ”jag skall gottgöra dig för dehär älskling” mumlade han. Jag tänkte att om han verkligen ville gottgöra mig, kunde han gå upp om 4 timmar, sminka sig, styla håret, sätta på sig höga klackar och gå till mitt arbete för att slicka röv på elaka reakunder som bara vill bråka. I 13 timmar. ”God natt” Det tog cirka tre minuter sen började han snarka, eller skrika rättare sagt. Snarkvrål och spritångor. Jag tog täcke och kudde och la mig i soffan. Jag kände mig maktlös, övertrött och stressad. Sista gången jag tittade på klockan var den 04.51. Vid 07.00 ringde telefonen, det var min kollega som inte blivit informerad om min särbehandling. En timma senare gick alarmet igång. Jag var hel förstöööörd. Det stank sprit i halva lägenheten. När jag kom hem 14 timmar senare fann jag partyprinsen utslagen och skäggig i soffan. ”jag är sjuuuuk” kraxade han. Jag tittade på honom utan att säga ett ord, gjorde en u sväng in i badrummet, tog en snabbdusch och störtade i säng. Vänta du bara, hann jag tänka innan jag somnade, nästa gång är det jag som kommer hem på fyllan, när Du har en viktig dag framför dig, jag kommer ta med mig halva tjejligan och köra singstar. Vänta du bara. Ribban var lagd.