Gettofab

Det händer inte så mycket nu för tiden. Jag är helt inne i mitt pluggande och ser knappt något slut. Det glamourösa livet jag, bara för några månader sen vältrade mig i är ett minne blått. Nu är det studentkapital och snörpt shoppingbudget. Ingen budget alls faktiskt. I lördags var vi dock tillbaka i gamla goa rutiner igen, fast på hemma plan. Min sambo hade jobbat natt och varit mycket svår att umgås med, som om inte det var nog hade han under sina få vakna timmar här hemma, suttit klistrad framför sin laptop. Det va nått me oljan på börsen. Efter att ha ätit en god middag runt vårat nya köksbord var det dags för att poppa en skumpa i jacuzzin. Under dagen hade jag Hemmafru-fjäskat genom att storstäda lägenheten och sprungit flera rundor till tvättstugan. Där träffade jag även min granne. Hon är skitsnygg tvåbarnsmadre med en hårt jobbande man. Hon har även en vit katt. Efter bubbelbadet och en flaska skumpa var vi ganska snurriga båda två. Vi vinglade ut till vardagsrummet för att ta en cigg. Jag för kvällen klädd i cphöga klackar. ”fan princessa, lyft på fötterna, du repar golvet” -”schlipa om det då” Min man tog en cigg genom fönstret, jag damp ner i soffan. ”det är en katt på spåret” jag såg bara röven på honom. ”det är en vit katt på spåret” sa han igen. Jag vred av mig klackarna och klämde mig förbi honom ”vadå, flytta jag får se” Mycket riktigt, på spåret nedanför rullade en vit katt. ”det är grannens katt” sa jag. Hon skröt om den i tvättstugan idag. ”jag tror han har hittat en mus eller nått” han blåste en rökring. ”jag vill också ha en vit katt” sa jag. Fullmånen blottade sig bakom molnen samtidigt som varningsljudet vid bommarna börjare plinga. Bommarna gick ner. ”katten!” sa min man. Katten såg inte ut att varken höra eller se något om tåget som snart skulle rusa över spåret.Jag kände hur ångesten började krypa inom mig. ”KISS KIZZZ KIZZ KIZZ” vrålade jag ut genom fönstret. Inget hände. ”akta dig kattjävel” skrek min man med basröst. Inget hände. Vi tittade skräckslagna på varandra. Min sambo ryckte åt sig en tändare och kastade den med all kraft genom luften. Det var försent. Tåget kom störtande och vi skrek i gemensam stämma ”neeeeeeeeeeeejjjjshiiiiitkaaaatteeeennneeeejjj” Jag vände mig bort, min sambo begravde ansiktet i händerna. Sen stängde han fönstret. ”Katten” sa han. Det var så fruktansvärt!. Jag grät, min man tröstade mig. Vi tände ljus för den stackars katten och bestämde att tillsammans gå och berätta för granfrun nästa dag. Vi rökte inte mer genom det fönstret den kvällen utan flyttade oss till köket. Det rådde begravningsstämning och vi gick snart och la oss. Nästa dag. Jag hade lagom satt mig tillrätta för att skriva i köket när min sambo hojtade från vardagsrummet. ”Kom hit o se en grej!” jag gjorde han sällskap i fönstret. ”vadå?” Han pekade ner mot spåret där det stora dramat hade utspelat sig natten innan. ”öööh” jag höjde på ögonbrynen. Nere på spåret dansade en vit plastpåse som fastant i rälsen. ”är det… tror du.. att ee?” ' Senare samma dag träffade jag min granne i trappan med sin vita katt i famnen ”du vet väll att katter ha nio liv?” sa jag. ”denhär har nog inga liv kvar, hon brukar rulla på spåren på nätterna” sa min granne. Sen gick vi in till var sitt. Jag och min man pratade inte mer om kattincidenten.