Tom Hanks och grön velourdräkt
En och en halv månad hade jag spenderat på Gotland. På min mammas gård, i en gäststuga hade jag min inackordering. Varje morgon klockan 04.00 hade jag blivit brutalt väckt av fiskmåsar som skrek som psykopater. 06.00 var det kråkornas tur att trumpeta. Jag hade gått på en diet av kakor, glass och annat man blev tjock av. Jag hade klätt mig i sneakers och lågkalsonger på jobbet, på kvällen hade jag klätt mig i helgrön velourdräkt och Uggs. Jag hade inte tränat, inte skrivit, inte blekt en tand eller målat en nagel.
Jag hade haft det bra, hade jobbat och dragit mitt strå till stacken. Det hade känts viktigt. Jag hade umgåtts mer med familjen än jag gjort sen jag flyttade hemifrån. Dock hade jag känt mig utanför och annorlunda. Det lilla samhället kändes inte hemma längre.
Angelo hade barmhärtigat sig över mig vid två tillfällen och kommit ner och hälsat på. Vi hade gjort ingenting, för det fanns ingenting att göra. Men han gjorde mig varskodd om att jag inte skulle stanna på ön för alltid. Han berättade att mina skor mådde bra hemma i garderoben och att min paljettjacka hälsade så gott.
Gotland var otroligt vackert, men upplevelser är till för att delas. Jag hade gått längs stenstranden nedanför mammas hus och funderat. ”Det måste ha varit såhär Tom Hanks kände när han var med i Castaway” Sa jag till en mås som satt på en sten en bit ut i vattnet. Måsen svarade inte…
