Gettofab

Nu hade det gått fem veckor. Fem veckor av konstant stirrande in i datorskärmen och frenetiskt bläddrande i religions böcker. Inför inlämningarna har jag suttit svettig, speedskrivandes och nervöst stirrat på klockan. Ute i sista timmen, som vanligt. Senaste inlämningen var inget undantag. Jag hade Kristendomen, Judendomen och Islam på mitt samvete att skriva perfekt om. Det skulle analyseras, utvärderas dras slutsatser OCH kryddas med en egen åsikt. Tiden gick. Jag satt i köket och skrev, men ryggen vänd mot stora salongen. Där inne satt min sambo och tittade på nått högljutt grabbprogram. Top Gear typ. Åtaliga gånger hade jag vänt mig om o rytit in mot soffan ”säääääääääänk”. Min man sänkte. Jag reste mig upp och gick några varv runt köksbordet, gned mig över hakan och gestikulerade mot taket. Sen satte jag mig ner igen. Jag hade deadline kl 23.59 PRICK. När klockan slog 22.35 grät jag. Jag kunde inte formulera mig ett dugg. Ville helst skriva JAG SKITER I ALLT och skicka. *klick* Men så kunde man ju inte göra. Jag klarade deadline, men sket i att dramatisera mötet mellan religionernas stamfädrar i ett dagens Jerusalem. Idag var det slutprov i skolans lokaler. Det var ju också ett jäkla äventyr. Men det är en annan historia

Det händer inte så mycket nu för tiden. Jag är helt inne i mitt pluggande och ser knappt något slut. Det glamourösa livet jag, bara för några månader sen vältrade mig i är ett minne blått. Nu är det studentkapital och snörpt shoppingbudget. Ingen budget alls faktiskt. I lördags var vi dock tillbaka i gamla goa rutiner igen, fast på hemma plan. Min sambo hade jobbat natt och varit mycket svår att umgås med, som om inte det var nog hade han under sina få vakna timmar här hemma, suttit klistrad framför sin laptop. Det va nått me oljan på börsen. Efter att ha ätit en god middag runt vårat nya köksbord var det dags för att poppa en skumpa i jacuzzin. Under dagen hade jag Hemmafru-fjäskat genom att storstäda lägenheten och sprungit flera rundor till tvättstugan. Där träffade jag även min granne. Hon är skitsnygg tvåbarnsmadre med en hårt jobbande man. Hon har även en vit katt. Efter bubbelbadet och en flaska skumpa var vi ganska snurriga båda två. Vi vinglade ut till vardagsrummet för att ta en cigg. Jag för kvällen klädd i cphöga klackar. ”fan princessa, lyft på fötterna, du repar golvet” -”schlipa om det då” Min man tog en cigg genom fönstret, jag damp ner i soffan. ”det är en katt på spåret” jag såg bara röven på honom. ”det är en vit katt på spåret” sa han igen. Jag vred av mig klackarna och klämde mig förbi honom ”vadå, flytta jag får se” Mycket riktigt, på spåret nedanför rullade en vit katt. ”det är grannens katt” sa jag. Hon skröt om den i tvättstugan idag. ”jag tror han har hittat en mus eller nått” han blåste en rökring. ”jag vill också ha en vit katt” sa jag. Fullmånen blottade sig bakom molnen samtidigt som varningsljudet vid bommarna börjare plinga. Bommarna gick ner. ”katten!” sa min man. Katten såg inte ut att varken höra eller se något om tåget som snart skulle rusa över spåret.Jag kände hur ångesten började krypa inom mig. ”KISS KIZZZ KIZZ KIZZ” vrålade jag ut genom fönstret. Inget hände. ”akta dig kattjävel” skrek min man med basröst. Inget hände. Vi tittade skräckslagna på varandra. Min sambo ryckte åt sig en tändare och kastade den med all kraft genom luften. Det var försent. Tåget kom störtande och vi skrek i gemensam stämma ”neeeeeeeeeeeejjjjshiiiiitkaaaatteeeennneeeejjj” Jag vände mig bort, min sambo begravde ansiktet i händerna. Sen stängde han fönstret. ”Katten” sa han. Det var så fruktansvärt!. Jag grät, min man tröstade mig. Vi tände ljus för den stackars katten och bestämde att tillsammans gå och berätta för granfrun nästa dag. Vi rökte inte mer genom det fönstret den kvällen utan flyttade oss till köket. Det rådde begravningsstämning och vi gick snart och la oss. Nästa dag. Jag hade lagom satt mig tillrätta för att skriva i köket när min sambo hojtade från vardagsrummet. ”Kom hit o se en grej!” jag gjorde han sällskap i fönstret. ”vadå?” Han pekade ner mot spåret där det stora dramat hade utspelat sig natten innan. ”öööh” jag höjde på ögonbrynen. Nere på spåret dansade en vit plastpåse som fastant i rälsen. ”är det… tror du.. att ee?” ' Senare samma dag träffade jag min granne i trappan med sin vita katt i famnen ”du vet väll att katter ha nio liv?” sa jag. ”denhär har nog inga liv kvar, hon brukar rulla på spåren på nätterna” sa min granne. Sen gick vi in till var sitt. Jag och min man pratade inte mer om kattincidenten.

"jag funderar på att åka hem till Gotland några dagar" sa jag och stirrade ut genom fönstret. Min sambo tittade upp, "det tycker jag verkligen att du ska göra sa han" Jag hade varit ganska okul att ha o göra med de senaste dagarna, jag kännde det. Det va trögt i skolan och jag hade ingen lust med nånting. Jag hade inte träffat någon på flera dagar och började känna mig som en enstöring. Jag var riktigt nere. På kuppen hade jag lixom förträngt vitsen med dehär envetna pluggandet jag försatt mig i. Vad skulle det vara bra för? Vart vile jag komma? Ville jag ens komma dit jag tror att jag vill komma?? Va? Vaaa??!! *suck* Eftersom jag mest sitter här hemma framför datorn har jag ju inte så mycket att skriva om. Idag klämde jag mig i vindsdörren. Det sög. . . Typ så.

Total avsaknad av inspiration och glädje. Jag var trött i morse. Jag är fortfarande trött, trots en powernap och massa kaffe. Ingenting känns roligt. I skolan var det tråkigt, satt och filade på en skitartikel som skulle vara lättläst utan att fördumma. Orkeslös och rastlös är en dålig kombo men ett faktum. Min sambo kallar mig Dampig. Under lektionen hade min lärare berättat att det inte skulle bli någon B kurs i Textkomunikation. Det var bara en enda person som hade visat intresse. Det var jag. Motsvarande kurs skulle vara en grundkurs i journalistik. Jag kände hur solen gick ner och ett mörker växte inom mig. Jaha, tio veckors notisskrivande och Indesign traggel. Gnäll. Jag kunde inte komma ihåg riktigt vart jag var på väg… Vad var mitt mål med dehär? Varföööör? Jag ringde Mamma. ”jag tror jag är glutenallergiker” sa jag. -”jaha varför då nu da?” –”jag mår inge bra när jag äter mjöl”. Mamma drog en tyst suck. ”du ska inte hålla på och mixtra med maten” sa hon ” det är därför du blir dålig i magen när du börjar äta vanligt igen” Sen följde en lång diskussion där Doktor Mamma gång på gång slog ifrån sig att jag inte, aldrig, never kommer äta mjölprodukter igen. ”man skall äta allsidigt” ”nej det ska man inte” sen la vi på.